Samexistens
Samexistens är på engelska co-existence: att existera samtidigt som någon annan, underförstått på samma plats eller sammanhang. Det är inte samverkan eller samarbete. Inte heller samleva: även om just det är snarlikt (vi behöver leva för att existera), så finns det i samleva med någon än större aktivitet. Vi kan förstås se att det är gott både att samleva, samarbeta och samverka. Men det är en annan sak att ha det som politiskt mål. Det är en fråga om att ha som politiskt mål att forcera eller ”putta” folk till att samarbeta, eller helt enkelt möjliggöra att de kan samarbeta genom att möjliggöra och skapa förutsättningar för samexistens till att börja med. Om vi genom politiska beslut tex bygger samhällen där människor bor avskilda från varandra, eller arbetar i avskilda grupper, minskar vi möjligheterna för människor att ta beslut om att samarbete och samverka eller utveckla samlevnad. Att ens existera tillsammans är helt enkelt grunden. Idén med prioriteringen är att allt då hela tiden ska skapa mer förutsättningar och möjligheter för oss att samexistera.
Förutom forskarna och filosoferna som kommer fram till att samexistens är en nödvändighet för lycka, kan de flesta av oss genom våra livserfarenheter se detsamma. Oavsett vad vi vill göra med våra liv och vad som ger oss lycka, är det få av oss som kan se att meningen med livet är att leva sitt liv i ensamhet. Åtminstone i den mening att vi inte har relationer med någon. Att bo ensam betyder förstås inte ett liv i ensamhet. Men att finna lycka i livet genom att vara eremit och isolera sig från andra människor, verkar vara något som ytterst få har som sin väg. Och ser vi att meningen med livet definitivt inte är ett liv i ensamhet, så kan vi vara överens om att i alla fall en av sakerna som är meningen med livet, är att vara tillsammans med andra. Vi anser att samexistens har ett värde i sig, eftersom samexistens är något grundläggande för vår mänsklighet. Att ha relationer är i grunden inte instrumentellt, utan djupt mänskligt. Vi menar alltså att historiskt, har många filosofer lyft idéer om att den fullständiga lyckan nås när du klarar dig utan andra (Kant) eller att enda anledningen till att ha relationer att få det vi behöver (Nietszche), inklusive lycka. Det fanns en idé om att relationer var rent instrumentella- de var bara värda att ha om man fick ut något annat från dem. Rousseau var en av de första som gick emot det här och menade att det helt enkelt var en del av vår mänsklighet att ha relationer, samtidigt som de förstås också kunde leda till skeenden som genererar lycka bortom själva relationen.
Rousseau drog slutsatsen att de tidigare teorierna hade uppstått för att filosoferna som skrev fram dem var män som hade blivit ensamma. Närmare nutid har idén om att relationer har ett egenvärde som är centralt för människan utvecklats med idéer om att vi behöver värna och ha omsorg om relationerna och om att hålla dem så jämlika och fria från aggressioner som möjligt, eftersom det är då de är oss till glädje. Hanna Arendt, Simone de Beauvoir, Carol Gilligan och Iris Marion Young är några av dessa, som också bidragit till utvecklingen av det vi idag förstår som feminism. Även feminismens utveckling har visat på mäns, kvinnors och barns egenvärde och att relationer behöver komma ur lust och fri vilja, inte av nöd och tvång.
En ideologi ska skapa förutsättningar för mänsklig lycka, inte skapa mänsklig lycka. Att då ha samexistens som ideologisk prioritering blir då självklart. Som vi beskriver närmare i avsnittet om mänskligt välmående, är också de modernare psykologiska teorierna om vad vi behöver för att må bra överens om att relationer och sammanhang är centralt.