I vår samtalsgrupp Kråkebo har vi nu hållit vårt första möte. 

Vi började med att diskutera HUR vi vill samtala om framtidens ideologi. 

Vi kom fram till, att det inte fungerar för oss att börja med att plocka upp en idé och undersöka vart den leder. 

Vi börjar istället med att se vart vi vill, och som nästa steg undersöka hur vi kan komma dit, eller om det ens är möjligt. Och först då kommer vi att vända och vrida på idéer och reflektioner. 

Det funkar bäst för oss. 

ATT SPANA MOT HORISONTEN. 

Vi är alla på vandring mot framtiden. 

Det vi nu gör är att samla våra erfarenheter, värderingar och vår fantasi, för att med dem som hjälp bygga en intellektuell höjd varifrån vi kan spana horisonten runt. 

Och vi måste också fundera på vilken tidshorisont vi vill välja. 

Vi valde en hundraårshorisont. 

Åt vilket håll ska vi styra färden?

I vilken riktning ser det lovande ut att leva det framtidens liv vi önskar våra efterkommande?

Vi vet med säkerhet att det enda verkligt förutsägbara i framtiden är att det oförutsägbara kommer att inträffa, både där och på vägen dit. Det finns alltså ingen rak väg till en bestämd punkt. 

Därför måste vi söka en sektor som verkar lovande av vår horisont, en grundriktning att ta fasta på. 

Och vi vet, att vi under vägen kommer att möta mängder av små och stora hinder stt ta oss över, runt eller emellan. 

Liv är levande och därför föränderligt. 

Därför kommer också vår väg mot framtiden att växla och variera på alla sätt. 

Och när vi vet det måste också våra visioner och idéer rymma hög elasticitet och vara mer av ungefärligt vädersträck än av bestämda tankefigurer. 

De pragmatiska besluten och konkreta åtgärderna ska ha grundriktningen som ideal men i övrigt bestämmas av då föreliggande situationer. 

Om vi återvänder till bilden av att vandra mot den del av horisonten vi tror bäst passar med våra värderingar och önskemål, så kommer vi många gånger på vår väg att möta vattendrag, stup, raviner, våtmarker och ogenomträngliga snår. Vi måste då lösa de problem vi står inför, men ändå upprätthålla idén om grundriktningen. 

Så tänker vi. Och utifrån detta förde vi vårt samtal. 

Allteftersom vi inspireras och informeras av de erfarenheter och idéer vi finner i andra samtalsgruppers protokoll, och när vi diskuterar i båda egna och andras trådar, samtidigt som livet går vidare med nya situationer och perspektiv, så kommer vi att allt mer kunna gå in på enskilda idéer och skärskåda dem, både tillsammans i vår grupp och tillsammans med er andra. 

FRÅGOR som vi väckte men inte gick in på under detta möte:

🌟Finns det risk för att vi skapar mer av manifest än inspiration att tänka fritt med vårt sätt att ta oss an detta?

🌟Som vi uppfattar intentionen med gruppen så finns en vilja att gemensamt skapa ett tankarnas livgivande sargassohav, där strömmar av erfarenheter, kunskaper och värderingar möts. 

En plats där alla kan delta i arbetet att skapa mer näring, och där alla kan plocka upp det material som kan föda och göda nya processer, folkrörelser och partier. 

Är vårt sätt att tänka då något som berikar eller som motarbetar grundsystemet?

KRÅKEBOGRUPPEN 1b

ATT UPPRÄTTHÅLLA ETT GRUNDLÄGGANDE RÄTTSSYSTEM. 

Det kommer förmodligen alltid att behövas ett rättssystem och ett våldsmonopol för att upprätthålla det ramverk som garanterar samhällets invånare en någorlunda rättvisa och ett hyfsat skydd mot olika typer av övergrepp. 

Det vi tänker oss är att det ska finnas flera olika metoder att komma tillrätta med brottslighet. 

Vi tänker oss tre grundläggande och samverkande metoder:

 •Samråd, enligt den metod som utarbetades på Nya Zeeland under 80-talet, och som sedan har implementerats, framförallt inom social verksamhet, lite varstans, ofta på kommunal nivå. 

•Sanningskommissioner, i stort sett efter den modell som utvecklades i Sydafrika efter apartheidpolitikens fall. 

•Domstolar av olika slag och med olika nivåer samt lagar av olika dignitet. 

Adina berättade om sin erfarenhet av samråd, så som det tillämpades av sociala myndigheter i Marks kommun åren runt sekelskiftet:

”En person XX, det kunde vara en ungdom på glid, en äldre person som inte längre klarade av vardagslivet eller kanske någon som av olika skäl inte fann någon väg in till arbetsmarknaden, behövde hjälp. 

Kommunen tillkallade då en kontaktperson. Dessa var förtroendepersoner med ekonomisk ersättning, efter ungefär samma system som gode män, men med den viktiga skillnaden att kontaktpersonen inte sedan tidigare fick stå i någon relation till den hjälpsökande. 

Kontaktpersonen hjälpte XX att bjuda in känslomässigt viktiga personer i XX liv, t.ex. en moster, bästa vännen och de vuxna barnen eller föräldrarna. Hen såg till att alla inbjudna förstod vad det handlade om, och försökte få dem att acceptera inbjudandet. 

När detta var gjort var också kontaktpersonens uppgift avslutad. 

Det var helt och hållet XX som bestämde vilka som skulle bjudas in, och dessa kom enbart i funktionen som nära och kära, inte i nån typ av roll. 

Dessutom bjöd samhället, genom samordnaren från socialtjänsten, in några personer som var konkret inblandade i problembilden, t.ex. en lärare, en polis, en hemvårdare o/e en förälder. 

Tillsammans hade de sedan ett samrådsmöte. 

Det gick till så, att varje deltagare på mötet först gav sin bild av XX, och av XX:s problem. 

Sedan blev det samtal om dessa olika bilder, men hela tiden med XX i förarsätet. 

Detta samtal berörde inte lösningar, enbart vad som kommit upp på bordet om situationen i sej. 

Därefter lämnade samtliga ”officiella” personer mötet, och de nära och kära hade en egen diskussion om vad som behövdes för att lösa problemet ifråga. 

När denna mindre grupp var färdiga, återsamlades mötet, och de presenterade sitt förslag på lösning, som alltså XX själv var helt överens med. 

Därefter diskuterades konkreta åtgärder och beslut togs. Dessa beslut gällde, förutsatt att de var inom lagens ramar. 

En månad senare hade hela gruppen ett utvärderingsmöte, och någon enstaka gång även ett tredje möte ytterligare tre månader senare. 

Det var viktigt att inte träffas mer. 

Samrådsgruppen skulle INTE bli en grupp som höll XX under armarna, utan en möjlighet att ge adekvat stöd inför det ansvar XX själv nu tog över sitt liv. 

En god chans, alltså, inget annat. 

Detta fungerade utmärkt så länge jag var inblandad, och nästan alla problem löstes helt eller delvis eller blev åtminstone betydligt lättare att hanskas med.”

Så långt Adinas berättelse. 

I Nya Zeeland användes denna modell på så många områden som möjligt i samhället. 

Vi tänker, att det vore ett utmärkt instrument överallt, också inom rättsväsendet. 

Vad gäller sanningskommisioner, så tänker vi att det kan ge mycket om brottsling och brottsoffer möts, kanske efter avtjänat straff, och får höra varandras historia. Den andre blir då en påtaglig person, och kanske båda då lättare kan fösonas med det som hänt, om än inte med varann, och gå vidare. 

Detta är förmodligen varken konstruktivt eller önskvärt i många fall, men vi tänker att det ändå borde finnas med som ett självklart verktyg att använda så ofta det verkar vettigt. 

Vad gäller lagar, domstolar och tankar kring straff, så gick vi aldrig in på den diskussionen. 

De som ger kraft åt ramverkets gränser är polismyndigheten. 

Någon måste finna brottslingarna och göra utredningarna, och någon måste upprätthålla ordningen under små och stora kriser. Polisen måste också ha en relevant bild av samhällets baksidor, och befogenhet att ingripa vid behov. 

Därför måste polisen vara det våldsmonopol som garanterar samhällets etiska gränser. 

Och som sådan måste den vara mycket transparent och ständigt utgå från att dess uppgift är att tjäna samhällets alla invånare. 

FRÅGOR som vi väckte men inte gick in på under detta möte:

🌟 Hur garanterar ett samhälle att inte en institution, exempelvis socialtjänsten eller polisen, fjärmar sej från grunduppdraget att vara anställd av allmänheten för att tjäna allmänheten? Det är mycket lätt hänt att institutioner börjar utöva någon form av psykiska eller fysiska övergrepp mot olika individer. 

🌟 Hur ger man inom lagens ramar stort spelrum för sunt förnuft men inte för godtycklighet?

🌟 Hur ska man se på brott och straff? Vad säger forskningen? Vilka slutsatser kan man dra? Vad vill vi ha för etisk grundsyn när vi kommer till straff?