Notifications
Clear all

Samverkansinsatser för barn (utifrån Kråkebogruppen prot 1B)

1 Inlägg
2 Users
1 Likes
1,562 Visningar
Carlos Rojas
Inlägg: 4
Admin
Topic starter
(@carlos)
Medlem
Blev medlem: 4 år sedan
I protokollet från Kråkebogruppens möte, 1B, tyckte jag det var väldigt intressant med samrådssystemet som ni redovisade för. Lägger in det som ett citat nederst på det här inlägget.
Jag vet att det finns  varianter jag vet börjat användas senaste åren av bla socialtjänsten, som mst (multisystemisk terapi), som går ut på att samla starka länkar runt barnet och ta ett helhetsgrepp med barnet som "ledare" så att säga. Så att det finns öppningar åt det hållet är tydligt.
 
Om syftet är att öka det mänskliga välmåendet för folk som minskar det, så är det också intressant att det bygger på realtioner-samexistens och sökandet efter frid och fred också i meningen att insatsen barnet får är i konsensus med barnet och de andra deltagarna.
  
Tänkte att jag kunde dela en idé jag utvecklade lite för ett tag sen, utifrån att de flesta insatser sätts in på barn på glid kommer in ganska sent. Tex görs insatser mot skolfrånvaro när det börjar gå över 20% - då är det ganska svårt att hämta hem. Och då hög skolfrånvaro ofta eller nästna alltid är en del av situationen för tonåringar som börjar med olagliga aktiviteter, är det kanske ett sätt att också få möjlighet att upptäcka barn som kan komma att komma på glid tidigt om insatser mot skolfrånvaro sätts in tidigare, tex redN vid 4-5% frånvaro. Bifogar en skiss på et sånt upplägg jag gjorde en gång åt ett kommunförbund. Det byggde på ett väldigt förenklat "samtådsmöte" i ett väldigt tisigt skede. Se det mer som ytterligare tankenäring till det här spåret än som ett alternativ eller ens komplement. Tror det vore intressant att se ännu fler exempel på existerande och fantiserade varianter!

 

Postad av: @Kråkebogruppen

Adina berättade om sin erfarenhet av samråd, så som det tillämpades av sociala myndigheter i Marks kommun åren runt sekelskiftet:

 

”En person XX, det kunde vara en ungdom på glid, en äldre person som inte längre klarade av vardagslivet eller kanske någon som av olika skäl inte fann någon väg in till arbetsmarknaden, behövde hjälp. 

 

Kommunen tillkallade då en kontaktperson. Dessa var förtroendepersoner med ekonomisk ersättning, efter ungefär samma system som gode män, men med den viktiga skillnaden att kontaktpersonen inte sedan tidigare fick stå i någon relation till den hjälpsökande. 

 

Kontaktpersonen hjälpte XX att bjuda in känslomässigt viktiga personer i XX liv, t.ex. en moster, bästa vännen och de vuxna barnen eller föräldrarna. Hen såg till att alla inbjudna förstod vad det handlade om, och försökte få dem att acceptera inbjudandet. 

När detta var gjort var också kontaktpersonens uppgift avslutad. 

Det var helt och hållet XX som bestämde vilka som skulle bjudas in, och dessa kom enbart i funktionen som nära och kära, inte i nån typ av roll. 

 

Dessutom bjöd samhället, genom samordnaren från socialtjänsten, in några personer som var konkret inblandade i problembilden, t.ex. en lärare, en polis, en hemvårdare o/e en förälder. 

Tillsammans hade de sedan ett samrådsmöte. 

 

Det gick till så, att varje deltagare på mötet först gav sin bild av XX, och av XX:s problem. 

Sedan blev det samtal om dessa olika bilder, men hela tiden med XX i förarsätet. 

Detta samtal berörde inte lösningar, enbart vad som kommit upp på bordet om situationen i sej. 

Därefter lämnade samtliga ”officiella” personer mötet, och de nära och kära hade en egen diskussion om vad som behövdes för att lösa problemet ifråga. 

 

När denna mindre grupp var färdiga, återsamlades mötet, och de presenterade sitt förslag på lösning, som alltså XX själv var helt överens med. 

Därefter diskuterades konkreta åtgärder och beslut togs. Dessa beslut gällde, förutsatt att de var inom lagens ramar. 

 

En månad senare hade hela gruppen ett utvärderingsmöte, och någon enstaka gång även ett tredje möte ytterligare tre månader senare. 

Det var viktigt att inte träffas mer. 

Samrådsgruppen skulle INTE bli en grupp som höll XX under armarna, utan en möjlighet att ge adekvat stöd inför det ansvar XX själv nu tog över sitt liv. 

En god chans, alltså, inget annat. 

 

Detta fungerade utmärkt så länge jag var inblandad, och nästan alla problem löstes helt eller delvis eller blev åtminstone betydligt lättare att hanskas med.”

 

Så långt Adinas berättelse. 

 

I Nya Zeeland användes denna modell på så många områden som möjligt i samhället. 

Vi tänker, att det vore ett utmärkt instrument överallt, också inom rättsväsendet. 

 

Lämna ett svar

Author Name

Author Email

Titel *

Maximala tillåtna filstorleken är 10MB

Preview 0 Revisions Saved
Dela: